Utan dig
Det är med rödsprängda och alldeles tårfyllda ögon som jag försöker samla mig för att få ihop någon slags text här. Igår gjorde jag något utav det känslomässigt jobbigaste någonsin. Jag packade ner mina saker i flyttlådor i min och Dennis lägenhet. Ja, ni läste rätt. Vi ska flytta isär. Vi har börjat skriva slutet på vårt kärlekskapitel och det gör så obeskrivligt jävla helvetes ont. Det är absolut inte på grund av något speciellt som hänt utan mer att vi börjat prioritera skola, jobb och karriär framför vårt förhållande vilket inte gör det rättvist för någon. Helvete. Jag är tokförälskad i den mannen ju. Det pirrar i varenda muskel bara vid tanken på honom intill mig. Jag hade kunnat döda för den mannen men här ligger man på en soffa med klump i magen och illamående långt upp i halsen. Hur kramas man "vänskapligt" med någon som man egentligen älskar att ligga tätt intill hans bröstkorg? Hur övertalar man sig själv att det inte finns något "vi" längre utan endast "han" och "jag"? Varför kan man inte bara trycka på en knapp så att man kan styra känslor? Hur blir man hel igen när det känns som någon tagit motorsågen och sågat bort den bättre halvan man så länge haft? Vi har genomgått och klarat av så otroligt mycket tillsammans, både i motvind och medvind, som gjort oss starkare som par men just nu känner jag mig på minus ruta ett igen. Vissa stunder vet jag knappt vem jag själv är, vilken dag det är eller hur många dagar jag gått i samma kläder. Det är som att jag är utanför min egna kropp och bara skådar allting genom en mardröm. Det känns inte verkligt. Det känns som jag klär på mig en soldatdräkt varje morgon för att kunna möta dagen och även kunna leverera som butiksansvarig mitt i all smet. Jag försöker klara mig och jag försöker verkligen vara stark men hela mitt hjärta krampar och skriker. Jag kommer lägga bloggen åt sidan tills livet inte är lika upp och ner längre.
Peace out.