Ni förstår att ensamheten slår så hårt mot mig. Det ända jag vill är att somna med din trygga kropp intill min. Jag vet att allting kommer ordna sig om jag bara får somna bredvid dig. Men klumpen i magen, som jag bär pä varenda dag, säger att det inte kan vara så. Att jag får lära mig att möta nattens spöken själv, ävenfall det tar emot. Men när ska jag lära mig att möta natten själv och när ska mina tunga axlar bli lättare? Varenda steg bränner men det är bara att fortsätta gå..