Mitt i dagens flyttstädning fick jag ett otroligt fint sms utav Emma (en utav tjejerna här uppe) och jag bara brast ut i gråt. Det är samma visa varenda gång jag ska flytta på mig; känner mig klar med stället men klarar inte riktigt av att säga hejdå till alla jag lärt känna. Jag antar att det är baksidan utav att man flyttar runt och älskar att lära känna nya människor. Även fall det är helt fantastiskt att jag ska flytta till samma stad som min familj och mina allra bästa vänner så blandas min överlyckliga känsla med någonslags panik att jag ska lämna detta jag byggt upp här under dessa månader. Även fall jag vet att jag kommer träffa till exempel Emma fler gånger i livet så känner vi oss inte klara med varandra. Det finns så mycket mer vi vill uppleva tillsammans. Vi delar ju vårt adhd på upplevelser. Sen finns det alltid de där fina människorna som man lärt känna men som man känner att man aldrig riktigt mer kommer kunna träffa. Åh, tänk den dagen jag känner mig alldeles jättenöjd med tillvaron. Undra om det kommer kännas tråkigt eller om jag kommer vara lyckligare än lyckligast då? Ibland längtar jag till den dagen, ibland inte.
